Søk Meny Lukk
Lukk
Av: Victor Josefsen Intervjuer 13. september 2020

Kjellvandertonbruket – nervepirrende doom country

– Jeg har i mange år vært litt puritansk med å ikke ville “skape” atmosfærer… det har føltes for billig… men jeg har endret ståsted, forklarer Christian Kjellvander, som sammen med noen av broderlandets fineste jazzmusikere i Tonbruket har laget et av dette årets aller fineste album; «Doom Country».

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Ritchy Fondermann (Christian Kjellvander, front), Johan Bergmark

Christian Kjellvander har gjennom en årrekke vært et av Skandinavias stabilt beste låtskrivere. Allerede på 1990-tallet gjorde han seg bemerket med no depression indiebandet Loosegoats, men ettersom solokarrieren har rullet på har han lagt ytterligere alen til sine musikalske vekster.

Allerede debuten «Songs From a Two-Room Chapel» fra 2002, som ble nyutgitt i fjor, står frem som en reell klassiker i svensk musikk. Fra og med «Wild Hxmans» (Tapete Records) 2018 har han for alvor satt i gang å utforske og utvide rammene både for egen musikk og for hva vi er vant med å kunne kalle americana eller alternativ countryrock med lange nervepirrende ambiente sekvenser, jazz og filmatiske stemninger.

Med plata «Doom Country» fra i vår tok han steget ennå videre og inviterte med seg den anerkjente og frisinnede jazzkvartetten Tonbruket til et par særdeles inspirerte innspillingsdager i sitt hjemmestudio.

Vi pratet litt med 44-åringen om denne spesielle plata.

Når begynte du å spille gitar og hva var det som gjorde at du ble lidenskapelig opptatt av dette instrumentet?

Jag började spela gitarr när jag var 16 år…oklart varför. Kanske trisstess? Kanske en rock’n’roll dröm? Men det som fick mig att fortsätta var känslan i att skapa ljud och puls tillsammans.

Hva slags gitarer har du benyttet på «Doom Country»? Hva er det som gjør at du liker akkurat den enkelte gitaren og hvordan har den bidratt til det særegne soundet på albumet?

Jag byter gitarr relativt ofta. Typ varje skiva. Men denna har varit med ett par vändor nu. En 1967  Telecaster Custom. Otrolig gitarr. På «Doom Country» spelar jag genom en Gibson RVT 79 från 63’ (bästa reverbet) och en 67’ Princeton Reverb….lite pedaler …bl.a. Colorsound Fuzz Wah. Alla instrument bidrar mer eller mindre hela tiden.

Hvordan skiller den musikalske bandkjemien og samarbeidet på denne platen med Tonbruket seg fra hva du har gjort tidligere solo og sammen med Loosegoats, din ex-fru Karla Therese og Songs of Soil?

Det är inte jättestor skillnad rent förberedelsemässigt/låtskrivande. Men denna gång hade inte musikerna hört musiken alls innan vi gick in i studion. Det bidrar till att man aldrig försöker upprepa något som “var bra”….det blir bara antingen bra eller inte i stunden.

Hva var det som gjorde at du ville samarbeide med Tonbruket og hva synes du at de har bidratt med på albumet?

Deras musikaliska kompetens att spela från höften var det jag ville åt och absolut det jag fick.

Hva er deres styrker som musiker og hva mener du karakteriserer hver og en av de?

Andreas är den återhållsamme, stadiga och känslobäraren. Dynamiken själv.

Johan och Martin hade liknande uppgifter på denna skiva…att spela mot varandra och skapa/förstärka stämningar. Båda tillhör det absolut vassaste hjärnorna vi har och spelar så smakfullt att man dånar.

Dan är, i mitt tycke, en av världens bästa basister. Jag gillar inte ens bas, men när Dan spelar stannar tiden.

Kjellvanderforbruket. Foto: Pressebilde

 

Tonbruket

Martin Hederos, piano, synth, orgel och fiolin (The Soundtrack of Our Lives, Ane Brun (konsert PiP 2o17, red.anm.), Hederos & Hellberg, Hederos & Ramsby, Fire Orchestra!)

Dan Berglund, bas (Esbjörn Svenson Trio, Rymden)

Johan Lindström, pedal steel och elektrisk gitar (Skarbø Skulekorps, Selfish)

Andreas Werlin, trummor och perkussjon (Wildbirds & Peacedrums, Fire Orchestra!)

 

 

Hvorfor valgte du albumtittelen «Doom Country»?

Musiken hade element av doom med texter som för tankarna till country. Berättelser snarare än rock-lyric. Jag tänkte skivan lite som en road movie genom ett utdömt landskap.

Hva er bakgrunnen for den modige og uortodokse innspillingsmetoden?  Alt er spilt inn live under et opptak om kvelden 21. august og morgenen 22. august i fjor . Bare noen få opptak er pålegg fra den første tapen.

Jag spelar ofta in demos i replokalen med mina musiker och de låter alltid bättre än själva skivinspelningen… så nu ville jag spela in de “repen” på riktigt.

Hvordan opplevde du det hele på veien? Ble det slik du hadde forestilt deg, eller skjedde det noe annet underveis? Du jobbet veldig effektivt i studioet.

Vi hade egentligen mat och vin till 2 dagar till, men jag åkte iväg för att ha ett möte och lyssnade på det vi hade gjort första kvällen och morgonen så insåg jag att det inte kommer bli bättre av fler låtar.

Hvor mye ble improvisert der og da, og hvor mye ble forberedt på forhånd?

Texterna och låtskeletten var klara… några enstaka bärande riff, någon idé om tempo och sväng… men mycket ändrades i stunden.

Det står at du hadde komponert Christian Kjellvanders sang, akkordprogresjon og tekst 13. – 14. august. Hvor forberedt var dere alle på forhånd?

Bara jag som kunde vara förberedd. Jag hade någon önskan om instrumentering annars inget.

Hvordan jobber du med tekst?

Jag skriver lite varje dag.

Det er som om hver sang innneholder sin egen historie. Er du generelt en person som liker å lese og i så fall hvor mye tror du det kan gjenspeiles i musikken din og tekstene dine?

Tyvärr så läser jag alldeles för lite idag. Men läste mycket i min ungdom. I dag jobbar jag lite utifrån principen att vara så mycket mig själv som möjligt.

Christian Kjellvander. Foto: Johan Bergmark

Her er noen stikkord som jeg vil at du si litt om forholdet ditt til og i hvilken grad det er relevant for «Doom Country» og musikken din.

Jazz

Frihet i musik. Fyller samma funktion som punk gjorde när jag var yngre.

Folk

Lyssnar en del på gammal folk. Men moderna människor med samplers och ukulele är inget för mig.

Country

George jones.

Blues

Snooks Eaglin.

Spoken word

Ingen scen jag har koll på.

Richard Buckner

En god vän och stor influens i 20 års åldern.

Townes van Zandt (albumet «An Evening of Townes van Zandt» kom i 2018)

Älskar Townes, perfekta låtar.

Wilco / Uncle Tupelo

Har aldrig lyssnat eller gillar Wilco, men Uncle Tupelo var viktiga för mig. Jag älskade amerikansk indie och country som ung och de lyckades förena dessa två långt innan någon annan gjort det. Uncle Tupelo och Scud Mountain Boys var stora för mig.

Nick Cave & the Bad Seeds / Warren Ellis (Dirty Three)

Aldrig varit något Nick Cave fan… undantaget är «Into My Arms» som faktiskt är oklanderlig.  Jag har alltid älskat Dirty Three… gillar deras samarbeten. Äntligen kan Nick Cave skriva låtar…

Leonard Cohen (dere begge har en Media Luna fra Conde og du spilte support for han noen år tilbake)

Växte upp med honom så han har kommit in i mitt liv från två håll s a s… gillar nog hans senaste skivor bäst.

Atmosfære

Jag har i många år varit lite puritansk i att inte vilja “skapa” atmosfär… det har känts för billigt… men har ändrat mig.

Din oppvekst i Seattle dukker noen ganger opp i tekstene, i det minste som et bakteppe. Som i det marerittaktige barndomsminnet fra Lake Union i Seattle sammen med faren din og Burt Reynolds’ og Lonnie Andersons gamle yacht i åpningssporet «Yacht in the Fog». Hvordan opplever du forholdet mellom virkelighet og fiksjon i tekstene dine?

Det är väl en fri tolkning. Just båten big flo som vi var nära att köpa ägdes tidigare av burt och lonnie. Men vi körde den aldrig in i dimman. Däremot åkte vi med en annan båt ute på the strait of Juan de Fuca och höll på att bli påkörda av en oljetransporter i extremt tjock dimma. Minns bara paniken i pappas ögon och alla fog-horns….och att vi var minst en timme från land i 20 knop.

«Normal Behaviour in a Cutting Garden part I, II, III» er litt av  nøkkelkomposisjon på skiva og opptar en egen side. 

Det är en berättelse om en komplicerad romans som nu är avslutad.

Kan du si noe om innspillingsrommet Missionshuset Österåke, hjemmestudioet ditt, og hvor mye rommet har bidratt til albumet.

Ett otroligt starkt rum att spela in i… en naturlig balanserad klang… inte snäll, men inte heller jobbig.

Etter å ha sluppet flera skiver på Tapete Records kommer denne platen på Startracks. Hvorfor dette valget?

Jag ville bara göra något med Fredrik (Holmgren, sjef for Startracks Records, journ.anm.) igen.

Kan man få oppleve dette live på en scene (Kjellvandertonbruket)?

Kanske.

Du har nylig holdt på med en rekke konserter med lav kapasitet pga. av korona. Hvordan har du opplevd disse «korona-konsertene» sammenlignet med andre konserter?

Eftersom jag alltid varit på turné och i alla möjliga länder och situationer så känns det lika normalt att spela för 50 som för 1000 pers. Ska jag vara ärlig så föredrar jag nog 50. Man spelar för individer istället for folk.

Frida Hyvönen har tatt covebildet på Christian Kjellvanders kommende album «About Love And Loving Again».

30. oktober slippes det nye albumet «About Love And Loving Again» på Tapete Records innspilt et kjellerstudio i Stockholm sammen med Per Normark (trommer) og Pelle Anderson (Fender Rhodes,Prophet 5 og Korg Prologu).

– Jag trodde aldrig att det skulle visas i mina texter, men många år efter att jag växte upp i staterna och flyttade till Sverige kände jag mig som en invandrare. Först efter tjugo år där slog det mig: «Vänta, jag har barn här, det är här jag bor nu, det här är mitt liv». I slutet av nittiotalet när hela americana-scenen blev stor var jag del av den scenen. Nu har jag flyttat mig och min musik är verkligen inställd på Sverige nu, eller bara Europa i allmänhet.

«About Love and Loving Again» er i stor grad selvbiografisk. Gudinnen  i åpningskuttet er ingen ringere enn hans nåværende kjæreste, den svenske sangerinnen Frida Hyvönen, som også bidrar med backing vocal på «Cultural Spain» og som tok coverbildet. På den andre  siden alluderer noen av tekstlinjene på  «Actually Country Gentle» til  hans 13-årige ekteskap som nylig tok slutt.

– Det finns en sårbarhet i det, jag förstår det nu. När du är mitt i det, skriver du bara och på ett vis kommer du till den punkt där det finns ögonblick av tydlighet som verkar förståeligt och rör dig. Så snart du kommer ut ur bubblan, tänker du “Whoa, det här känns … naken”. Jag har alltid skrivit om saker som har varit nära mig, men det här är speciellt, på det här albumet är det väldigt öppet. Det var det jag letade efter. Jag ville att det skulle vara sanningsenligt och ömt.

 

Christian Kjellvander – Doom Country

 

Her kan du søke etter og låne musikk, bøker, tegneserier og noter i Deichmans katalog

Comments are closed.

Abonner

Oppgi din e-postadresse for å abonnere på dette nettstedet og motta varsler om nye innlegg via e-post.