Av: Victor Josefsen Intervjuer 26. november 2020

Division of Laura Lee: Indie med hardcore-energi

– Nå føles det som om vi har funnet tilbake til hva vi en gang var. Vi har nok innsett at vi er bedre på det energiske, litt harde, mener Jonas Gustafsson bassist og vokalist i Division of Laura Lee, som er ute med sitt femte album «Apartment» på Welfare Sounds.

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Erik Toresson Hellqvist (inkl. front) og Mikael Nordlander

Overskudd og herlig kompromissløs energi og driv preger plata. På «Apartment» får vi mer av de catchy, rocka, men fortsatt melodiske låtene, som gjorde at vi ble glade i Värnersborg-bandet på 2000 tallet, og noe av det direkte attacket som vi også fant på de aller förste utgivelsen på 1990-tallet da de var mer av et hardcore punk band. Nå er de like deler støyrock, post hardcore og indie ispedd litt shoegaze-kolør.

Med en så inspirerende ny plate på spilleren måtte vi ta av en prat og høre hva som er ståa i Göteborg hvor de fort fant sitt nye utgangspunkt. Her kan du lese om flørt med pop, energi og trøkk som musikalske verktøy og viktigheten av å ha noe å formidle.

Når oppdaget du musikk og hva var det som gjorde deg så lidenskaplig opptatt av den og fikk deg til å ville spille selv?

– Jag vill tro att musiken alltid funnits hos mig, via mor och far. Men jag vill påstå att det var i tonåren som den började betyda något på allvar. Det var då jag förstod att det var något jag inte kunde vara utan. Jag tror att vi alla i bandet är djupt rotade i den musik vi upptäckte mellan åldrarna 14 och 22.

Når visste dere at det var det her dere ville gjøre i livet?

– Det visste vi efter att ha spelat vår första konsert. I ett vardagsrum hos en kompis till bandet. Trasigt och magiskt.

Har du et favorittinstrument? Hvor opptatt er du spesielle gitarer, forsterkere, effektpedaler eller mikrofoner? Og hvor viktig er sånne ting for å få akkurat den lyden man vil ha?

– Vi har alltid varit petiga med att få rätt sound, både live och på platta. Framförallt är det Per och Viktor som lägger ner mycket tid på den delen. Personligen har jag en bas som jag fick av mina bandkamrater på min 30-årsdag. Den älskar jag mer än något annat instrument.

Hvorfor punk?

– Energi. Åsikt. Image. I den ordningen.

Hva betyr D.I.Y. for dere?

– Det betyder hårt arbete för att behålla kontrollen över produkten, alltså i vårt fall musiken. Det ger också full frihet, estetiskt och musikaliskt. Passar oss bra, trots att vi är lite bekväma.

Hva har dere fått tilbake fra punken og undergrunnsmusikkverden?

– Det är väl mest någon slags insikt om att allt är möjligt om viljan är tillräckligt stark. Att det inte alltid behöver handla om vem som har fetast plånbok. Och såklart oändligt mycket inspiration från andra band och artister i samma genre.

Hva er den største forskjellen med tanke på musikalsk tilnærming og bandkjemi i Division of Laura Lee sammenlignet med andre band som dere spiller i eller har spilt med som Frantic Mantis, Pablo Matisse, Outstand, Alarma Man, Daniel Gilbert?

– Den enskilt största skillnaden ligger nog i kemin. Idag känns det som att det vi gör i DOLL kan vi bara göra oss fyra emellan. De andra projekten är ofta lika kul och alltid viktiga, men jag skulle aldrig kunna spela DOLL-låtar med några andra musiker än Per, Håkan och Viktor. Åtminstone inte seriöst. Det är fyra unika pusselbitar som måste vara på plats för att motivet skall synas.

Division of Laura Lee . Foto: Erik Toresson Hellqvist

Hva er den største forskjellen mellom Division of Laura Lee i 2002 og i 2020?

– Åldern. Vi tänker musik på ungefär samma sätt nu som då, men i arbetet runt omkring har vi såklart mer erfarenhet och självkänsla idag. Lite mindre våldsamma konserter nu rent fysiskt.

Hva er de ulike bandmedlemmenes musikalske styrke og rolle i Division of Laura Lee?

Håkan Johansson

– Håkan är motorn. Vi bygger ofta vår musik helt på hans style of drumming. Otroligt disciplinerad och improviserar nästan aldrig.

Jonas Gustafsson

– Rastlös. Skriver text snabbt. Hittar på konstiga sångmelodier över enkla ackord.

Per Stålberg

– Per är John Lennon. Stora melodier i hårt komprimerad form. Bäst på att hitta glada melodier till stenhårda riff.

Viktor Lager

– Genial gitarrist, Hans ljud skapar atmosfär och lyfter allt en nivå. Viktor limmar ihop oss.

Dere bytter mye på hvem som synger. Hvordan bestemmer dere hvem som skal synge hvilke låter?

– Vi brukar känna efter vilken röst som passar bäst. Ofta blir det väl så att den som skrivit merparten av låten får sjunga. Ibland den som har bäst idé. I början delade vi upp vers och refräng men det var länge sedan sist.

Johanna Hellqvist fra Tyred Eyes synger på låten «Curtains» og har også skrevet teksten til denne sammen med Erik Toresson. Fortell om henne og hvorfor valgte dere å ha henne med på platen og hva deres synes at hun har bidratt med.

– Johanna och Erik är goda vänner som vi lärt känna via musiken. Man kan säga att vi delar samma smak och tycke i fråga om vad som är cool. Vi visste inte riktigt vad vi ville göra med låten och frågade dem om de hade någon idé. De fick fria händer och vi tycker det blev superfett. Johanna har sjungit med oss live vid några tillfällen, hon har en grym stämma.

Det har gått sju år siden forrige albumet «Tree». Hva skjedde mens dere hadde pause og hva var det som fikk dere til å bestemme dere for å starte opp igjen?

– Vi fick nog mycket att göra med barn och arbete och andra band. Plötsligt har åren passerat. Men vi har setts då och då under tiden och skrivit nytt material. Vi har aldrig tänkt att det är över. Den dagen vi lägger ner bandet så säger vi ifrån ordentligt,

Siden sist har gitarist David Fransson sluttet og blitt erstattet av Viktor Lager. Hvordan har det påvirket bandet og bandets sound?

– David har sin spelstil och sitt sound. Jag tror att hans avhopp påverkar oss mest live, där var han okontrollerbar. Viktor har en annan approach och som jag tycker passar oss perfekt. Han försöker inte kopiera Davids licks utan skapar sina egna. Egentligen ersatte inte Viktor David, de var båda i DOLL under några år.Vi har konsekvent arbetat med enbart genier på gitarr i vårt band.

Albumet har fått tittelen «Apartment» . Hva vil dere kommunisere med det?

– Det var ett koncept vi kunde skapa mycket med. Tanken på olika rum, slutna eller öppna, inre och yttre, det går att spinna vidare på. Varje låt har sitt egna utrymme.

Illustrasjon og design til «Apartment» er gjort av Marc Uå. Hvorfor valget av ham og hva ville dere ha frem i albumomslaget?

– Marc Strömberg gjorde omslaget till vår singel, Hollow Pricks, som släpptes för ett par år sedan. Det kändes helt naturligt att be honom göra albumet oxå. Vi gillar hans färgstarka illustrationer. De är liksom kaotiska, lite som vår musik. Omslaget skall väl ge en hint om vad sångerna handlar om, som att tjuvtitta in i våra hemliga rum.

Albumet er produsert av Hans Olsson Brookes sammen med bandet. Fortell om ham, hans styrke som produsent og hvordan samarbeidet har artet seg. Hva har han tilført til «Apartment»?

– Hans har varit inblandad i DOLL sedan långt tillbaka. Han vet vad vi gillar och vi vet att han kan färga inspelningarna på rätt sätt. Hans har jobbat med de flesta inom Göteborgs musikliv och det ger en bra bredd. Han kan addera det lilla extra som ger låtarna en twitch. Mycket synthar. Jag gillar också hur han jobbar med vocals. Effektivt och direkt. Han kommer att tycka att det är sweet talk nu men utan honom hade det nog inte blivit ett album.

«Apartment» er spilt inn i Welfare Sounds & Records og Svenska Grammofon Studion i Göteborg av Division of Laura Lee, Kalle Lilja og Hans Olsson Brookes. Hvordan har de to ulike studioene påvirket albumet?

– Vi nyttjade inte det stora inspelningsrummet i grammofonstudion utan var i Hans rum. Det var mer av hans expertis och sound som var avgörande där. I Welfare gjorde vi grunderna, det är mycket bra trumsound där. Ett gammalt trähus som suger upp mycket av skrammel. Fett helt enkelt. Jag tror det handlar mer om mikrofoner än studiorum faktiskt.

Welfare Sounds & Record drives av Per Stålberg der han også har tatt opp Bombus, Riddarna, Rome is Not a Town, Katthem, Tomma Intet med flere. Hvordan har det innvirket på deres arbeid?

– Att Per har god erfarenhet av att göra plattor är såklart bra på många sätt, men han brukar tona ner sin producentroll en del när vi gör DOLL. Han vill nog fokusera mer på att spela gitarr och sjunga. Vi planerar att spela in några nya låtar själva som Per nog kommer att få mixa. Det skall bli så cool att se vad han gör med vårt sound.

Sammen med noen kolleger driver han Welfare som et plateselskap og huserer band som Terra, Beverly Kills og Tomma Intet. Har de noe nytt og spennende på gang i vinter?

– Jag har lite dålig koll men Beverky Kills släpper nytt och Tomma Intet är aktuella nu, Welfare letar nya grymma akter hela tiden så håll öronen öppna. Hoppas de vill släppa mer DOLL i framtiden.

På det forrige albumet «Tree» ble dere produsert av Jason Lytle fra Grandaddy og oppsøkte et noe mer poppete lydbilde. Hvordan reflekterer dere rundt den opplevelsen nå i etterkant? Og hvorfor gikk dere tilbake til å gjøre ting selv denne gangen og et mer rocka sound?

– När vi gjorde TREE så försökte vi att återuppfinna oss själva som band. Nu känns det som att vi hittat tillbaka till vad vi en gång var. Vi har nog insett att vi är bättre på det energiska, lite hårdare liret. Det var såklart kul att jobba med Jason och få lite av hans influenser med i mixen. Han har nåt unikt. Mest cred till Hans Olsson som lyckades sy ihop DOLL med Grandaddy.

I et intervju med Premiere Guitar i forbindelse med «Apartment» snakket dere om ett nærmest dogme-aktig forhold til låtskrivingen denne gangen med en regel; ingen vokal harmonier. Fortell om det.

– Haha, det var nog jag som tyckte att det blev för mycket harmonies på TREE. Jag ville ha ett mer rått vocal sound på Apartment. Det låter för snällt med stämsång och jag var också oerhört trött på alla americana-band som körade sönder sina plattor. Men jag har börjat uppskatta det igen, senaste Fleet Foxes tycker jag är fin.

Hva er verdens beste gitarriff?

– Ozzy Osbourne, Bark at the Moon.

Division of Laura Lee. Foto: Mikael Nordlander

Dere har spilt en hel del i Norge og har en del fans her også. Hvilket forhold har dere til Norge?

– Vi tycker om Norge, har alltid gjort det. Har träffat vänner för livet där och även turnerat med en del grymma norska band. Det är ju inte jättemycket som skiljer Norge från Sverige egentligen, skulle verkligen vilja att pandemin försvann så att vi kunde komma tillbaka snart.

Nå har jag samlet noen stikkord som jeg vil at dere skal først si litt om forholdet til og så hvordan det er relevant for Division of Laura Lee og/eller «Apartment».

Mainstream musikkindustri versus D.I.Y.

– Det hänger liksom ihop. För att nå mainstream måste man nog ha lite DIY som startkapital. Vi har aldrig nått mainstream så det är svårt att förhålla sig till.

Energi

– Fundamentet. Har man tillräckligt med energi så kan man övertyga de flesta. Vi har byggt det mesta på energi, framförallt live.

Tekstur

– En bra pensel och god tekstur är avgörande för resultatet. Gäller även DOLL.

Melankoli

– Verkar vara nåt man eftersträvar i nordisk musik. Det kan väl vara mysigt men jag är mer inne på frustration och vrede. Sitter inte och gråter vid pianot direkt.

Ærlige, oppriktige tekster

– Det viktiga är snarare att ha något att säga. Det kan vara dikt och rena lögner. Ärlighet är bra men kan vara tråkigt.

Refreng

– Versens tjatiga lillebror. Refrängerna var bäst på 80-talet. Vi jobbar med glada refränger över hårda gitarrer.

Punk

– En grym rörelse på 70-talet, en ful klädstil idag. Men såklart viktigt för oss. Utan punken i Vänersborg hade vi inte funnits som band idag,

Laura Lee

– Obskyr soul. Har inte lyssnat på hennes musik sedan vi startade bandet. Men härlig röst och fint namn.

Post-hardcore (Quicksand, Fugazi, Drive Like Jehu/Hot Snakes)

– Avgörande influenser.

Noise pop/rock (Hüsker Dü, Sonic Youth, Dinosaur Jr.)

– Gitarrer! Mixa med Drive like Jehu och det är perfekt soppa.

Shoegaze (My Bloody Valentine)

– Deprimerande att se men ibland härligt för örat. Vi lyssnade mycket på MBV när vi gjorde Das Not Compute.

Garasjerock

– Vi blev ofta placerade i det facket back in the days. Märklig genre egentligen, säger inte så mycket om hur det låter. Tänker mest på nåt lo-fi Creedence på speed.

Hvordan har dere blitt påverket av nedstengningen av samfunnet og Covid-19-tiltakene?

-Vi kan inte åka ut och spela vår musik live och det är förstås mycket tråkigt. Vi behöver ju promota vår produkt, men framförallt gillar vi att möta människor och underhålla. Exponeringen är ju i stort sett obefintlig om man jämför med större artister och band. Ekonomiskt klarar vi oss eftersom vi för längesen varit tvungna att skaffa jobb vid sidan av bandet.

Hvordan er det å slippe et album uten særlig muligheter til å spille live?

– Ganska meningslöst om man skall vara krass. Men jag vill tro att musiken har längre hållbarhet än pandemin. Låtarna finns ju kvar och är förhoppningsvis inte helt utdaterade när scenerna öppnar igen. Kändes viktigt att få ut plattan innan vi hann ändra oss och börja om med en ny.

Hvilken erfaringer har dere med strømmede konserter og lavkapasitet gigs som har vært det som har vært gjeldende nå under Covid-19?

– Vi har gjort en spelning som streamades på bioduk (drive in bio med femtio biljetter) samt på webben. Det var en märklig upplevelse. Vi lever ju mycket på den energi vi lyckas skapa tillsammans med publiken och när den inte finns så blir det lite platt. Vi kommer att genomföra en konsert inför sittande publik, ca 50 personer, inom kort och det blir en ny utmaning. Men man skall nog inte vara rädd för att testa, frågan är om vi någonsin kommer tillbaka till trängsel och moshpit igen. Vi kanske får vänja oss vid distans. Sorgligt.

Hvor viktig del av Division of Laura Lee er livebiten sammenliknet med studioarbeidet?

– Studioarbetet blir mer viktigt. Tidigare gjorde vi plattor för att få komma ut och turnera, nu gör vi spelningar för att få råd att spela in plattor. Men det är väl 50/50 ungefär. Inget slår en bra konsert, det är ju att leva i nuet.

Når kommer dere og spiller live i Norge?

– Vet ej. Så snart gränsen är öppen för rockband. Vi längtar! Kommer du och DJar då?

Kan dere til slutt velge 12 låter som dere har lyttet til mens dere komponerte eller spilte inn «Apartment»?

– Oj, 12 låtar! Det är svårt eftersom skivan är inspelad sporadiskt under flera år. Men vi har hämtat inspiration från mängder av band och artister. Här är de låtar vi skickade till Hans Olsson som en form av audiovisuell moodboard inför mixningen av Apartment:

Metz -Cellophane