Søk Meny Lukk
Lukk
Av: Victor Josefsen Intervjuer 28. desember 2020

Kristofer Åström: Inderlig americana med punkrøtter

– Musikk er i dag en nødvendighet for å overleve. Det har vært perioder i mitt liv der jeg ikke har spilt så mye og de periodene er sjeledrepende. Pandemien har bragt meg inn i en slik situasjon. Akkurat nå føles det meste ganske håpløst. Men det endrer seg nok, sier den svenske artisten Kristofer Åström, som er aktuell med albumet «Hard Times» på Startacks.

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Ellika Henrikson

«Hard Times» er muligens den plata jeg har spilt mest i 2020. Et forførende melankolsk album. Måten som Kristofer Åström alternerer det intime og tilbakeholdne med oppkvikkende smittsomme arrangementer, er mildt sagt besnærende vakker. Og den inderlige vokalen rører meg dypt inn i sjelen og hjerteroten.

Her treffer vi en artist som har blitt motløs i møte med Covid-19 og som er avhengig av musikk for å finne lykke i sitt liv. Vi får også høre om utfordringene med å eie en hund og hvordan et bra band byr på både dypt vennskap og team spirit.

Når og hvordan oppdaget du musikk og hva var det som gjorde deg lidenskapelig opptatt av den?

När jag var 4 år gammal hittade jag en skiva med The Boppers i mina föräldrars skivsamling. Det var den skivan som fick mig att bli intresserad av musik. Både låtarna och hur dom såg ut och var klädda var en uppenbarelse för mig. Redan från den åldern så har musik alltid påverkat mig oerhört mycket.

Hvilken funksjon har musikk i livet ditt i dag?

Musik idag för mig är ett måste för att överleva. Det har gått perioder i mitt liv då jag inte har spelat eller skrivit så mycket och dom perioderna är själsdödande. Pandemin har gjort att jag har hamnat i sen sådan situation. Just nu känns det mesta rätt hopplöst. Men det vänder nog.

Når begynte du selv å spille og hvorfor ble det sang, gitar og piano som ble dine instrumenter? Har du hatt noen læremestre eller mentorer langs veien?

Jag tog pianolektioner ett tag i grundskolan men fick sluta med dom då jag av misstag hade missat några lektioner. Det var lärarens fel.

Gitarren kom in med punken. Bildade mitt första punkband Skumberj i slutet av 80-talet och plockade upp gitarren då. Har aldrig skolat mig men har plockat upp ett och annat av vänner med tiden. Den som kanske lärt mig mest är Per ”Flamman” Westling som jag har spelat med sedan 2007. Den gitarrist jag vet med i särklass mest känsla i sitt spel.

Hvordan fant du din sangstil?

Vet inte riktigt. Den har nog förändrats en del genom åren men jag har alltid försökt att inte förställa mig. Att försöka få det att låta naturligt. Många förställer sin röst, kanske pga rädsla att blotta sig. Jag har aldrig haft den rädslan. Har aldrig tyckt att det är jobbigt att höra mig själv sjunga. Prata däremot. Det är fruktansvärt!

Når oppdaget du americana og den countryinspirerte musikken og hva var det som gjorde deg så opptatt av den?

Countryn har funnits med sedan barnsben. Fick mitt namn av Kris Kristofferson. Min mor lyssnade mycket på honom. Americanan kom in på 90-talet med Uncle Tupelo och Son Volt m.fl.
Det som jag fastnade för var blandningen av country och rock. Det kändes som en mer lekfull inställning till countryn.

Og hva med punken? Hvor mye av punk- og -indie idealene er det igjen i din musikk og ditt forhold til musikk i dag?

Musikaliskt finns det kanske inte så mycket av punk i min musik men inställningen till hela musikbranchen är fortfarande den samma. Känner mig fortfarande lika lurad av alla kapitalistiska ideal.

Har du noen favorittgitar, forsterker, pedal eller mikrofon? Hvor viktig er sånne ting for å få den lyden man vil ha i et studio og live?

Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig brytt mig så mycket om instrument och prylar. Jag spelar på det som finns. Jag har dock en favoritgitarr. En Gibson Les Paul från -92 som jag köpte för arvet jag fick då min Mor dog. Den låter fantastiskt. Fast det är såklart mer ett känslomässigt band till den gitarren.

Hva er den viktigste forskjellen med tanke på musikalsk tilnærming og bandkjemi med ditt nåværande band i forhold til andre band du har vært med i som Easy October, Fireside, Him Kerosene, Kristofer Åström & Hidden Truck, Skümback og hva har du tatt med deg til det nåværende soloprosjektet fra disse bandene?

I mitt nuvarande band finns en ödmjukhet och en lagkänsla som jag aldrig har varit med om tidigare. En vilja att hjälpa varandra och en tanke om att allt görs för låtens bästa. För laget. Ingen vill glänsa eller ta över från någon annan. Jag har varit med om motsatsen. Det har jag lärt mig att undvika. Jag försöker i mesta möjliga mån praktisera ödmjukhet och kärlek till mina vänner och medmusikanter.

Hva skiller deg som låtskriver og musiker fra når du gjorde din første «soloskive» med Hidden Trucks i 1998 med «Go, Went, Gone» eller «Northern Blues» i 2001?

Det är en svår fråga att svara på. Jag är inte helt säker på att jag alls har utvecklats, samtidigt som jag är helt säker på att jag har utvecklats. Jag har åtminstone blivit inrutad i andra ramar än dom jag förhöll mig till på den tiden, vilket ju är naturligt. Tiderna förändras och vi med den. Det är ju några år sedan och självklart har melodispråket förändrats och utvecklats. Samtidigt känner jag mig lika novis som för 22 år sedan.

Hvordan skriver du dine låter?

I brist på piano hemma så är det gitarr jag komponerar på mestadels. Tanken finns att införskaffa ett piano. Oftast kommer en melodi först som jag sen påbörjar någon textrad till och sen bygger jag vidare på det. Vers efter vers. Refräng och eventuellt ett stick. Allt blir som det känns bra i stunden. Jag brukar ha grunderna klara, text och melodier. Kanske någon gitarrslinga som jag vill ha med. Men när vi väl går in i studio så är det ganska fritt. Jag tycker att det är intressant att se hur en låt kan gå från en puppa till en fjäril med hjälp av andra musiker. När man låter andra vara med och färga en låt så händer ofta saker som man aldrig skulle ha kommit på själv.

Hvor mye er hentet fra egne og venners erfaringer og i hvor stor grad henter du inspirasjon fra bøker, film eller andre former for fiksjon?

Lite av allt detta skulle jag säga. Mycket är från mitt eget liv. Utsmyckat och uppförstorat med inslag av fiktion. Jag blir inspirerad av det mesta som händer runt omkring mig. Små saker som jag reagerar på och sparar i huvudet till idéer som kan bli till texter. Dock är jag nog inte lika självutlämnande numera.

Hvor går grensen mellom det personlige og det private for deg som låtskriver?

Vet inte om det finns någon tydlig gräns direkt. Jag är ganska ärlig och öppen. Men visst tänker jag på att inte utlämna personer i min närhet i texter. Det behöver vara lite dolt i mörker.

Fortell om dine musikere.

Backing vokal – Britta Persson (Kinema)
Britta och jag har sjungit ihop i många år. Hon har en fantastisk röst som fungerar väldigt bra med min. Plus att hon har ett helt eget melodispråk som jag gillar. Hon är fantastisk helt enkelt.

Bassgitar – Fredrik Moberg (The Virtues)
Fredrik och jag har spelat ihop sedan 2012. Otroligt följsam, stabil och bra basist. Sen sjunger han oerhört bra också. Det är den bästa basist jag spelat med. Sen är han en fantastisk människa och vän också.

Keyboard – Jonas Kernell (Her Majesty, Kingston Air Force, Planet Caravan, Sludge Nation)
Jonas är en god vän sedan mitten av 90-talet. En fantastisk pianist/keyboardist och sångare som det är ett privilegium att ha i bandet.

Trommer, perkussion – Fredrik Normark (Gin Lady)
Fredrik är som en bror, trots att han är min kusin. Älskar Fredriks trumspel. Sjukt svängigt, stabilt och utan att för den skull göra några onödiga utsvävningar. Fredrik är den som mest av allt har lärt mig att tänka utifrån låtens bästa. Han skulle kunna sitta och köra ett och samma komp utan ett enda fill-in om det var bäst för låten. Det är en förmåga som få trummisar har.

Elektrisk gitar, akustisk gitar – Per Westling (Dag Vag, The Virtues, Freddie Wadling, Francis Dunnery mfl.)
Flamman och jag har spelat ihop sedan 2006. Vi träffades i Austin och hittade varann direkt. Han är min absoluta favoritgitarrist. Ingen har en sådan känsla i spelet som Flamman. Han är en fantastisk låtskrivare och har släppt ett par grymma skivor under namnet Flamman. Han är en vän som alla borde få ha i sitt liv.

Jag vill även säga att alla som jag spelar med är mina bästa vänner och helt otroligt fina människor. Det är en ära att jag får spela ihop med dom.

Albumet har fått tittelen «Hard Times». Hva er bakgrunnen for det og hva vil du kommunisere?

Iden till titeln kom från den gamla folklåten «Hard Times Come Again No More». Jag och min familj har gått igenom en del och det kändes passande. Nu blev det ju inte så då det kom en pandemi och allt ställdes på sin spets. Just när man inte trodde att det kunde komma ett sämre år än 2019 så kom 2020 och slog en på fingrarna. Sen har ju 2021 potential att bli ännu sämre.

«Hard Times Come Again No More» er skrevet av Stephen Foster og publisert i 1854. Den har blitt gjort av Mavis Staples, Bob Dylan, Bruce Springsteen, John Lennon,  Arlo Guthrie, James Taylor, Kate & Anna McGarrigle, Jennifer Warnes  og mange flere.

Din kone Michelle Åström Lenngren har laget albumomslagskunsten, en vakker tegning av deres hund Alice i en stilfull Nudie suit veldig lik den Gram Parsons hadde, og Henrik Walse har satt det hele sammen.

Min fru är en fantastisk konstnär. Jag älskar dom målningarna. Jag fick dock tjata en hel del för att få använda dom då hon själv inte alls var nöjd med dom. Henrik har jag jobbat med tidigare men det var några år sedan. Han är fantastisk på att få ihop allt snyggt.

Hva er historien bak albumcoveret og hva er ditt forhold til kostymene, skredderen Nudie Cohn, hunden og Gram Parsons og kosmisk amerikansk musikk?

Vi skaffade hunden just innan pandemin bröt ut och tänkte att det skulle vara bra och mysigt med en hund. Både för oss och barnen. Det är ju absolut mysigt. Hon är fin. I början kunde jag ha med henne på mitt dagjobb men det blev stopp med det efter ett tag och det har orsakat en stress för familjen. Det var kanske lite därför det blev just hunden på omslaget då hon har påverkat vårt liv så mycket.

Att äga en Nudie suit har varit en lång dröm för mig. Det är den ultimata scenkostymen. Jag skulle nog gå klädd i den dagligen om jag hade en. Gram Parsons kostym är ju ikonisk på flera plan. Historian bakom den och allt som hände med honom. Hans musik har funnits med mig nästan så länge jag kan minnas.

Du har spilt inn med Mattias Nyberg og Frans Hägglund har mixet skiva. Fortell om dem og samarbeidet.

Två fina vänner som jag har känt länge. Mattias gjorde ett jättejobb med att spela in skivan i Silencestudion. Utan hans hjälp hade det inte blivit någon skiva.

Frans lyckades precis som musikerna göra något med låtarna som jag inte trodde gick. Jag är sjukt nöjd över hur mixen blev. Skivan är även mastrad av Magnus Lindberg som färdigställde allt på en grymt fint sätt.

Her er noen stikkord som jeg vil du skal si litt om ditt forhold til og hvordan det er relevant for deg eller «Hard Times».

Townes Van Zandt
En av mina absoluta favoritlåtskrivare. Han är uppe där med Bob Dylan och Jackson Browne.

Folk
Bitvis fantastiskt, bitvis förskräckligt.

Americana
Man har ju tröttnat lite på ordet, men det finns grymt fin musik bakom det.

Country
Har finnits i mitt liv sedan födseln. Lyssnar fortfarande väldigt mycket på gammal country.

Post hardcore
Finns inte i mitt liv så mycket längre. Lyssnade inte så mycket på det ens när vi i Fireside var som mest aktiva. Punken var mer min grej. Och Countryn då.

Musikalsk beherskelse og tilbakeholdenhet
Ett livsmåtto!

Emo
Vet inte riktigt vad det betyder numera.

Knuste hjerter
Nästan alla mina låtar innehåller detta. Fast så är det ju med nästan all musik. Det är ett outtömligt ämne.

Tristesse
Vardag.

Minner om det forgjengelige  / Refleksjoner rundt det forgjengelige
Jag tycker om nostalgin över sådant som varit men försöker att inte vara bitter över sådant som aldrig hände.

Sårbarhet
En styrka.

Ømhet
En ynnest.

Svik
Svek är den värsta känsla jag vet. Svårt att bara borsta bort. Den fastnar som superlim.

Kjærlighetens forfall og brister
En livsnödvändighet. Förhoppningsvis en lärdom.

Å holde kjærligheten i live
Lätt att glömma att det är ett hårt jobb att hålla kärleken vid liv. Det går ju alltid upp och ner men jag tror att det går att hålla den vid liv. Men det är ingenting som kommer gratis.

Platen kom også i en begrenset vinylutgave 500 med bonus «12» – der du blant annet gjør bryllupsvalsen som du skrev til din kone. Fortell oss om det og forholdet ditt til platesamlinger og spesialutgave

Ja jag skrev låten «Michelle» till min fru och spelade den för henne på bröllopsfesten. En av dom mest utlämnande låtarna jag någonsin har skrivit. Men det kändes rätt att spela in den och ge ut den.

Jag har alltid gillat specialutgåvor. Känslan av att få något extra. Något som är få förunnat. Det var ju lite mer så innan all streaming men jag gillar det fortfarande. Har en ganska stor vinylsamling men det är egentligen ingenting jag samlar på. Har bara blivit att jag har köpt en hel del skivor. Man älskar ju musik!

Fortell om ditt plateselskap Startracks og Fredrik Holmgrens betydning for svensk musikliv.

Jag har känt och jobbat med Fredrik sedan 1995 då han gav ut Firesides «Do Not Tailgate»-skiva. Han är en eldsjäl som har gjort massor för musiksverige. Han får alldeles för lite cred. Kolla bara vilka artister han har givit ut. Det är en gedigen lista.

Hvordan har du blitt påvirket av nedstengningen av samfunnet og Covid-19-tiltakene?

Verkligen! Jag har ju inte kunnat turnera på det sätt jag vill och brukar. Har fått flertalet spelningar uppskjutna eller inställda och har tappat intäkter. Det har gjort att jag blivit tvungen att jobba mer på mitt dagjobb vilket i sin tur har gjort att jag har mindre tid till musiken och har fått skjuta på projekt som jag hade planerat. Det har också bidragit till att viljan och orken till att spela musik har minskat. Jag hoppas på att den återkommer och att jag kan ta tag i dom saker jag har på hyllan. Förhoppningsvis kommer det mer ny musik inom en snar framtid.

Kan du til slutt velge fem sanger som har inspirert deg som tekstforfatter og fem sanger som har inspirert deg på en eller annen måte som en melodisnekker og si hva du liker eller har fått ut av disse sangene?

Elvis – Always On My Mind

Den ultimata olyckliga kärlekssången.

Jackson Browne – Fountain of Sorrow

Melodisnickeri av magisk klass.

The Cure – Lovesong

Kan välja vilken låt som helst av The Cure. Både musik och text har inspirerat mig massor.

Thad Cockrell – She Ain’t No You

Det är bl.a. denna låten som har inspirerat till min låt «Nowhere in Sight» på nya skivan.

Ramones – I Don’t Care

Enkelheten.  Att säga så extremt mycket med så få ord är en konstform.

 

Kristofer Åström – Hard Times

 

 

Her kan du søke etter og låne musikk, bøker, tegneserier og noter i Deichmans katalog

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

Abonner

Oppgi din e-postadresse for å abonnere på dette nettstedet og motta varsler om nye innlegg via e-post.