Av: Victor Josefsen Intervjuer 3. mai 2021

Nightbird: Inderlig blues om romantisk flukt og reiser

– Jeg ser «Travelin’ Baby» som en mer moden helhet, og det finns en slags skjørhet og mørke som er dypere enn låtene på debuten. Jeg hadde allerede før debuten funnet min måte å uttrykke meg på, og det føles som om de låtene dermed var veldig ærlige takket være det. Nå når jeg har spilt mye live og utviklet meg ytterligere merkes det på den nye skiva hvordan min musikkskaping står på en enda stødigere grunn enn tidligere. Musikken jeg skaper kommer mer innenfra og med færre inntrykk utenfra, forteller Anna-Stina Jungerstam, som er aktuell med albumet «Travelin’ Baby» på Ella Ruth Institutet under navnet Nightbird.

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Gunnar Bäckman (inkl. front), Aino Aksenja

«Travelin’ Baby» kombinerer akustisk folkemusikk med en form for blues og jazz med sikkerhet og besnærende kraft. Hennes melankolske melodier og lengselsfulle, personlige tekster om ulykkelig kjærlighet, rastløshet og reising trenger inn i sjelen og inviterer til videre fordypning.

Her forteller Anna-Stina Jungerstam om veien fra dans til sang og gitarspilling, hvordan ensomhet og alenetid kan gi sjelelig ro, hvordan The White Stripes ga henne musikalsk selvtillit til å våge å prøve seg på egne låter og hvordan hun identifiserte seg med og fant sin egen sangstil og noe å strebe etter hos Cat Power og Billie Holiday.

Nightbird aka Anna-Stina Jungerstam. Foto: Aino Aksenja.

Hvem er Nightbird? Og hva med Anna-Stina Jungerstam?

Nightbird är mitt solomusikprojekt som jag hållit på med mer eller mindre sen jag lärde mig själv spela gitarr 2006, men jag har kanske varit mest aktiv som Nightbird sen 2013.

Du har valgt å ta et artistnavn. Hvorfor valgte du artistnavnet Nightbird?

Nightbird-namnet beskriver hur mitt låtskrivande och musikaliska skapande började. Jag hade svårigheter med sömnen i tonåren och började då skriva texter när jag inte kunde sova. Jag har ett så långt namn också så det kändes skönt med ett internationellt namn som kanske inte felstavas lika lätt, men framförallt gillar jag hur namnet beskriver musiken på många sätt, att det finns ett mörker, mystik, en frihet…

Når og hvordan oppstod din interesse for musikk og hva var det som fascinerte?

Jag har vuxit upp i ett hem där alla i familjen lyssnade på musik, mycket olika genrer och bra musik som jag uppskattar än idag. Innan jag började göra egen musik så var det främst genom dans som jag uppskattade musik. Jag ville bli dansös och var väldigt inriktad på det i nästan 10 år. Samtidigt har jag alltid tyckt om att sjunga och uppskattat det som uttryck.

Når begynte du selv å spille og skrive sanger?

I tonåren blev det sedan mindre dans och mera musikskapande. Jag upptäckte ett band som heter The White Stripes och tack vare deras barnasinne gällande att pröva nya saker och att uttrycka sig med rå och ärlig känsla, så blev jag inspirerad till att lära mig själv spela gitarr. De gav mig känslan av att jag visst vågar börja spela själv. Genom The White Stripes hittade jag bluesen, grävde mig djupare ner i musikhistoria och hittade den tidiga bluesens män och kvinnor. Jag hade länge haft en uppfattning om att det finns ett visst sätt att sjunga på eller spela på, ett sätt som jag upplevde att jag inte kan, men genom alla dessa nya röster och gitarrister så hittade jag mitt mod till mitt eget uttryck. Jag lärde mig tycka om min egen röst och mitt eget uttryck.

Hvorfor ble sang, gitar og piano dine instrument?

Mycket av mitt val av instrument har att göra med The White Stripes. Jag lärde mig spela gitarr genom att främst spela igenom The White Stripes-låtar och började därmed direkt spela slidegitarr också, eftersom att de hade låtar med slidegitarr. Sen var det också så att det fanns en gitarr i huset: min pappas gamla ryska Sonja-gitarr som han fått av sin pappa som tonåring. Den var otroligt svårspelt! Den hade en bred hals som på en klassisk gitarr men med jätte grova strängar… men den fungerade bra för slidegitarr. Det som var bra med den gitarren var att alla gitarrer efter den kändes enkla och bra att spela på haha!

Når skjønte du at det var det her som du ville drive med?

Det var nog något som jag tyckte om att hålla på med ända sen jag började skriva låtar då som 14-15-åring och jag skrev också egna låtar aktivt under de två åren jag studerade på Ella poprocklinjen (2009-2011 på Gotlands Folkhögskola i Fårösund) men då var jag med i bandet Mud Walk som tog den största delen av min tid och energi. När resan med Mud Walk tog slut våren 2013 så blev Nightbird en mer aktiv del av mitt liv. Jag hade varit med om några stora förändringar den våren: slutade i bandet, en relation tog slut och min kära farmor gick bort. Jag flyttade tillbaka till Vasa (Finland) och tänkte nästan att jag inte ville hålla på med musik längre eller åtminstone ta en paus från det. När jag hade varit i Vasa några veckor så hörde en gammal musikerbekant av sig till mig, han hade hört att jag var tillbaka i stan och frågade om jag ville uppträda på en folkklubb han skulle ordna. Efter den spelningen så fick jag en sån fin respons från publiken till mina egna låtar att det blev gnistan till att jag började satsa på Nightbird-solomusikprojektet och drog ut och spelade live från och med den hösten (2013). Musiken blev ett sätt att bearbeta mina erfarenheter och genom det hitta tillbaka till mig själv. Jag hade känt mig vilsen och hade nu hittat något som ledde mig framåt.

Hvordan utviklet du din måte å synge på og hadde du noen forbilder eller mentorer langs veien? I så fall hvem og hva bidro de med?

M. Ward och Cat Power, Billie Holiday

Jag har alltid tyckt om att sjunga med hade fått för mig att det bara fanns ett visst sätt att sjunga på, så där klassiskt fint, och att jag inte riktigt kan sjunga så och därmed inte kan sjunga. Men sen när jag var i tidiga tonåren så upptäckte jag fler annorlunda röster, som var såna som jag kunde känna igen mig i, som t.ex. Billie Holiday, Cat Power / Chan Marshall, M. Ward… Det var en stor frigörelse att inse att det fanns fler sätt att uttrycka sig på med sin röst.

Du har gått på musikkskole på Ella poprocklinjen på Gotland, som du nevnte tidligere. Hva lærte du der og hvordan opplevde du studiet? Hvor viktig har skolering i musikk vært for din egen musikk?

Ella poprocklinjen var en fantastisk utbildning och det är en stor skam att de tvingats lägga ner. Vi lärde oss allt som en behöver veta som uppträdande artist /medlem i band: bandverksamhet, låtskrivning, inspelning, mixning, ljudteknik i studion och live, hur man bokar spelningar och planerar turnéer… ALLT. Där lades grunden för hur jag jobbar än idag. Det var en en bra tid för att i lugn och ro lära mig att hitta mitt eget uttryck och även experimentera i annorlunda uttryck.

Nightbird aka Anna-Stina Jungerstam. Foto: Gunnar Bäckman.

Har du noen favorittgitar, forsterker eller mikrofon? I så fall hvilke og hvorfor?

Jag älskar både min Martin och min Egmond, av två helt olika orsaker. Martin-gitarren har ett fantastiskt ljud, den håller sig stämd och är en gåva jag fick av min farmor. Egmond-gitarren är ett fynd på ett loppis på Odenplan i Stockholm. Jag tyckte den var så vacker och det visade sig att den passar utmärkt för att spela slidegitarr på. Under detta år har jag börjat experimentera med olika sångmikrofoner, bland annat har jag använt en gammal Astatic Model JTmikrofon till sång, genom en gitarrförstärkare. Det blev väldigt nära det sound jag vill ha till sång: som ur en gammal radio.

Du spilte også i bandet Mud Walk. Hva er forskjellen mellom det å musikalsk stå fram på egenhånd i forhold til å være del av et band og hva har du tatt med deg derfra til Nightbird?

Mud Walk var ett samarbete av sex personer med väldigt olika musikaliska bakgrunder och som genom det kom med spännande influenser till vårt skapande. Nightbird har alltid fungerat som en helt egen kanal. I bandet var det ofta väldigt spännande hur olika uttryck kunde hitta sin plats i en låt och hur man rätt så enkelt lyckades skapa en helhet som alla var nöjda med. Vi lärde känna varandra väldigt väl och därmed blev skapandet också enklare med tiden. När jag jobbar själv så finns det kanske en större frihet att gå enligt känsla och intuition men det tyckte jag nog också fanns i bandet, i och med att vi kände varandra så väl och uppskattade varandra. Den största skillnaden är när jag väljer att skapa och att jag har full kontroll över resultatet.

Hvordan har du utviklet deg som musiker fra debuten i 2015 med «Nightbird» til nå med «Travelin’ Baby»?

Jag ser Travelin’ Baby som en på många sätt mer mogen helhet och det finns en slags skörhet och mörker som är djupare än på de låtar som finns på debuten. Jag hade redan inför debuten hittat mitt sätt att uttrycka mig på och det kändes som om de låtarna var därmed väldigt ärliga tack vare det. Nu när jag sen dess spelat live mycket och utvecklats ytterligare så känns det som om det nu märks på nya skivan hur mitt musikskapande numera är på en ännu stadigare grund än innan. Den musik jag skapar kommer ännu mer inifrån och med mindre intryck utifrån.

Hvorfor valget av albumtittellen «Travelin’ Baby»?

En av låtarna heter «Travelin’ Baby» och jag insåg att en stor del av tiden efter mitt debutalbum har spenderats mer eller mindre på resande fot, både bokstavligen och bildligt. Jag har rest runt mycket på spelningar och turnér de senaste åren och upplever att jag även rört mig framåt som person. En stor insikt jag fått är att jag verkligen uppskattar att få vara själv och har inga problem att resa ensam. Samtidigt tänker jag att titeln med orden «resande» och kärleksfulla namnet «baby» beskriver hur jag kunde se mig gå genom livet som en ensamvarg. Det roliga är att jag så klart nu (efter att skivan blivit färdig) blivit väldigt kär och är i ett förhållande, så det om ensamvargslivet haha. Däremot har jag fortfarande lätt för att vara själv, så det känns ännu som en genuin uppfattning om min person, dvs en person som är fri och hemma inom sig själv.

Hvilket forhold har du selv til reising?

Det är något av det bästa med att vara musiker, att man kan gå på turné runt om i världen. Det är så jag har valt att se världen och jag har upptäckt att det är sällan som jag är utomlands eller på resande fot utan att det skulle vara i samband med en spelning. Sen är det även ett så fantastiskt sammanhang att träffa nya människor, när det sker genom eller i samband med musik. Musiken skapar rätt så automatiskt ett sammanhang där folk känner någon form av samhörighet. Det är väldigt fint.

Du har produsert og spilt inn albumet sammen med Anders Af Klintberg (cello, perkusjon, felt piano, backing vokal).

Det var tack vare att bästa Matti Bye, en av mina största idoler, erbjöd mig att få spela in i hans studio, som jag sen fick möjligheten att spela in i ett av de finaste studion jag varit i och samarbeta med hans inspelningstekniker och producent Anders Af Klintberg. Det var en sådan lyx att få samarbeta med Anders, eftersom att han kunde sin sak, har stor talang som producent och var bara helt enkelt en väldigt trevlig människa att ha att göra med. Jag har inte varit med om en så smidigt skivinspelning förut. Allt kändes väldigt självklart och intuitivt och det fanns även utrymme för lek och experimentering. T.ex. så såg jag en gammal och liten cello i hörnet av studion och frågade om vi inte kunde göra nåt med den och naturligtvis tyckte Anders det var en bra idé. Han som inte ens är cellist började direkt undersöka vad han kunde spela till låtarna med den. Det var underbart.

Kan Anders fortelle hvorfor han ville jobbe med deg og hva som kjennetegner deg som låtskriver, sanger og musiker?

Det var Matti (Bye) som visade en låt som ni spelat in på Nagra-bandaren med bara en RCA-mick framför dig och det lät magiskt. Sen hörde du av dig till mig och frågade om jag ville spela in dig i Mattis studio och jag tackade ja. Det var roligt att spela in för det kändes som att det gick lätt. Vi tog oftast inte mer än två tagningar per låt och funderade ut enkla pålägg vartefter. Jag fick lägga cello på en skiva för första gången också haha.

Fotografi og albumdesign er gjort av Aino Aksenja og det originale våt platefotografiet på forsiden er av Gunnar Bäckman.

Jag har jobbat med visuella konstnären Aino Aksenja förut då hon tog analoga fotografier och gjorde skivlayouten till mitt debutalbum. Jag var så nöjd med resultatet då att det kändes naturligt att samarbeta med henne igen. Eftersom att albumets titel hade temat resande, så föreslog Aksenja att vi kunde fota vid ett gammalt lokgarage i mellersta Böle i Helsingfors. Det står gamla lok, tågvagnar och godstågsvagnar där. Aksenja har en fantastisk förståelse för färg och ljus och det är något som jag uppskattar med hennes visuella verk. Utöver det så hade jag två fotosessioner med legendariska Vasa-fotografen Gunnar Bäckman. Han har en lång karriär bakom sig som fotograf och har på äldre dar upptäckt och lärt sig våtplåtsfotografering. Det är fantastisk teknik som användes främst fr.o.m. mitten av 1800-talet och fram till att en enklare teknik tog över mot slutet av det århundradet men våtplåtsfotograferingen har, precis som vinylskivor, kommit tillbaka igen. Det är en stil som skapar bilder som ser ut som de tagits över hundra år sen. Samtidigt tycker jag att bilderna ser mystiskt tidlösa ut. När jag såg hur ett foto blev som vi tog i juni (precis vid midsommar) så tyckte jag att den såg så magiskt tidlös ut, som om jag hade rest i tiden. Det var självklart att det fotot skulle bli omslagsfotot till «Travelin’ Baby». Sen band Aino Aksenja genialiskt ihop våtplåtsbilden med hennes mer moderna bilder, genom att fotografera Bäckmans våtplåtsbild vid ett av loken i Böle.

Det originale våt platefotografiet av Gunnar Bäckman.

Albumet er spilt inn hos Matti Bye i hans studio i Stockholm. Fortell om rommet og atmosfæren der.

Matti Bye har ett av de mest magiska studion jag varit i. Studion är samtidigt hans arbetsrum, så det kändes väldigt fint och rörande att spela in i ett rum där han skapat och spelat in många av hans vackra verk. Rummet är fyllt med en hel del vackra klaviaturer av olika slag, som en flygel, filtpiano och celesta, men också fantastiska gamla bandmikrofoner som RCA-mikrofoner. Det var ett väldigt inspirerande rum att vistas i och jag fick minsann en lovande känsla av att vad som än spelas in där kommer att låta bra. Och så blev det! Jag är evigt tacksam till Matti Bye för att han stödde mitt skapande så här genom att så generöst erbjuda sin studio för mitt förfogande.

Hvordan kommer din finske/finsk-svenske bakgrunn til uttrykk i din musikk og dine tekster?

Jag är en finlandssvensk som vuxit upp med att tala finska med min mamma och svenska med min pappa, så jag är helt tvåspråkig. Jag lärde mig engelska genom TV och musik när jag var rätt så ung och började tidigt läsa och skriva på engelska. Numera har jag även engelskspråkiga vänner.

Hur min finlandssvenska eller finländska bakgrund kommer till uttryck i min musik kan vara ganska svår för mig själv att se, men jag antar att det kommer till uttryck på något sätt genom att känner mig både rotlös samtidigt som jag är väldigt medveten om vart mina rötter är eller vart jag känner mig tillhöra. Mitt ursprung och känsla av tillhörighet är kanske en del i det ständiga letandet efter ett hem. Det är en drivkraft i mitt skapande att jag aldrig slutar leta efter olika sätt att uttrycka mig genom musiken.

Hvilket forhold har du til det å opptre live?

Att spela live är en stor del av mitt musicerande som jag uppskattar mycket och ser fram emot. Den samverkan som finns mellan den som framför något och publiken är något av det bästa som finns.

Hvordan forbereder du deg foran konserter?

Jag behöver ofta få vara ensam i minst en kvart innan spelningen. Då brukar jag söka mig någonstans där det är tyst och brukar då sjunga något för att lugna ner mig och känna efter i min röst, att jag är uppsjungen och bekväm. Ofta sjunger jag «Grinnin’ in Your Face» av Son House, men ibland även «When Did You Leave Heaven?» av Big Bill Broonzy eller Billie Holiday’s «You Go to My Head» eller «You’ve Changed». Ibland smyger sig bland annat Billie Holiday acapellan in i mina set, i början eller i mitten av spelningen. Jag strävar till att gå enligt känsla istället för setlist.

Her er noen stikkord som jeg vil at du skal si litt om ditt forhold til og hvordan de har påvirket deg eller albumet «Travelin´ Baby».

Melankoli

Melankoli är ett återkommande tema som känns naturlig för mig och något som jag aldrig blir trött på att undersöka som ämne om och om igen.

Ulykkelig kjærlighet, kjærlighetssorg

Olycklig kärlek och kärlekssorg är likaså teman som jag ständigt hittar nya sätt och ord att uttrycka tankar om.

Rastløs

Rastlöshet är något som är ett underliggande tema i många av låtarna på «Travelin’ Baby» och jag upplever att rastlöshet är något som jag förr tänkt att jag måste bli av med, att det är negativt att känna rastlöshet, men numera ser jag det även som något positivt i att det är något som för mig framåt på olika sätt.

Romantisk flukt, distraksjon

Romantisk eskapism kändes som ett övergripande tema för de åren efter släppet av mitt debutalbum spelats in och jag kämpade med att komma vidare från ett brustet hjärta. Så det temat har naturligtvis satt sin prägel på mitt låtskrivande de senaste åren.

Å søke hjem

Är detta en referens till presentationstexten där det står «Her songs spin tales from the life of a ramblin’ woman, finding her way back home»? Min vän Donny McCracken (Flycatcher) har skrivit den texten och jag tänker att han tolkar mitt ständiga resande omkring på turnéer som ett bokstavligt sökande av något och som att mina låtar också innehåller en rastlöshet och ett sökande efter ett hem, bokstavligt hem och symboliskt.

Gode typer

De åren som jag varit ute och spelat live så har jag träffat en massa fina personer och i allmänhet mött en hel del bra typer genom min musik. Sen är det en del av dem som jag blivit nära vänner med och som jag samarbetat med på många olika sätt tack vare musiken.

Blues

När jag hittade bluesen så blev jag på många sätt frigjord från de krav jag ställde på mig själv som musiker, framförallt gällande min sångröst. Bluesen är fortfarande den stil av musik som tilltalar mig starkast.

Folk

För mig är folkmusik framförallt musik där berättartraditionen har en stor roll och jag upplever att folk som genre är i ständig förändring. Det är spännande.

Jazz

Jazz är en genre som också ofta smyger sig in i min musik på olika sätt som jag tycker är svårt att sätta fingret på. Kanske det hörs mest i min sång stundvis. Jag älskar jazzsångare som Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Louis Armstrong, Frank Sinatra… det har alltid varit väldigt naturligt och lätt för mig att sjunga jazz. Jag tog sånglektioner under mina studier på Ella Music Education (2009-2011) och ville då lära mig sjunga starkare (för att bättre klara av rock-sång i bandet Mud Walk), men efter några misslyckade försök så slutade det bara med att jag spenderade sånglektionerna med att sjunga jazzstandarder. Det var underbart! Sångläraren konstaterade att det var det jag borde sjunga, att det föll mig naturligt.

Cat Power

När jag första gången hörde Chan Marshall (Cat Power) sjunga så var det första gången jag upplevde att jag hörde någon som hade ett sånt uttryckssätt i sin sång som jag. När jag sen började lyssna igenom hennes musik så blev hon min musikaliska husgud. Jag ser väldigt mycket upp till henne och hennes påverkan på mig och mitt skapande hörs oundvikligt i min musik. Det känns fint att de som skapar lägger prägel på varandra mer eller mindre medvetet.

Joni Mitchell

Jag har inte så jätte bra koll på Joni Mitchell, hon är ännu rätt så ny för mig. Jag har dvs ännu mycket att upptäcka i hennes musik, men jag ser definitivt upp till henne. Mitchell har en sån fantastiskt röst och är en skapare av så spännande melodier och bildliga texter.

Ane Brun

Ane Brun är en fantastisk artist och det var en stor ära att få arbeta med producenten Katharina Nuttall som producerade Bruns två första album.

Nightbird aka Anna-Stina Jungerstam. Foto: Aino Aksenja.

Hvilket forhold har du til Norge og nordmenn?

Norge är än så länge rätt så okänt för mig. Jag har varit i Norge en gång och det var tack vare att en musikerduo bjöd mig hem till sig på landet i Ås, ca 40min söderut från Oslo, där de ordnade livespelningar i en lada på deras gård. Tyvärr hann jag inte få till en ordentlig turné i samband med det så det blev bara en avstickare till Ås i samband med några spelningar i Sverige.

Når kommer du till Norge og spiller og hva kan vi i vente oss når det skjer?

Det vore väldigt fint att spela i Norge sen när det är möjligt igen (när världsläget tillåter resande och livespelningar igen). Jag har hört mycket gott om Norge genom en del vänner som bott eller besökt Norge, bl.a. Oslo och Harstad, så jag ser verkligen fram emot att få uppleva Norge någon dag. Det vore framförallt en dröm att spela på en sommarfestival i norra Norge och i Bergen som jag hört mycket positivt om från Kanadensiska musikerkollegan Geoff Berner.

Hvordan er musikkmiljøet i Helsingfors?

Det finns många som jag tycker är intressanta och borde få mer uppmärksamhet även utanför Finlands gränser, men för att nämna några: Väkipyörä, Mustat Silmät och Jori Otsa ja Mah’Orkka, Pietarin Spektaakkeli, Lyyti, Slack Bird och all musik som släpps av Flycatcher. Underbara Lau Nau känner ni förhoppningsvis till redan. Sen måste jag även nämna Kaain som är aktiva i min gamla hemstad Vasa. Kaain är enligt mig något av det intressantaste inom musik som skapats i Finland på länge.

Hva synes du er den største forskjellen mellom det svenske og finske musikklivet og bransjen slik du har opplevd det?

När jag spelade i Mud Walk så fick jag uppleva den fantastiska gemenskapen som fanns bland dem som spelade och arrangerade klubbar och festivaler i genrena bluesrock/retrorock/stoner. Det var fint. Som singer-songwriter upplever jag att det är enklare för mig att spela i Finland jämfört med Sverige, främst för att jag får bättre betalt i Finland, men jag upplever att publiken är lika fin och uppskattande både i Finland och Sverige.

Fortell om plateselskap ditt Ella Ruth Institutet.

Ella Ruth Institutet är ett litet men passionerat bolag som jag är väldigt tacksam och glad över att arbeta ihop med. Bolaget drivs av såna snälla eldsjälar som ställer upp direkt om man behöver hjälp och de är bra på det de gör. De var det bästa alternativet för mig nu efter att mitt gamla bolag lade ner.

Og din tidligere utgiver Margit Music.

Katharina Nuttall föreslog fantastiska Lotta Wengléns bolag Margit Music när det blev dags för utgivning av mitt debutalbum och det var ett fint samarbete. Margit Music gav mig en bra grund att stå på efter utgivningen av min första skiva och det är jag evigt tacksam för.

Du har fått støtte fra Svenska kulturfonden for å gi ut dette albumet. Hvor viktig sånne fond for musikere i dag?

Fonder som Svenska kulturfonden här i Finland är väldigt viktiga för såna artister som mig som inte ligger på stora bolag, utan som gör det mesta själv. De har bl.a. möjliggjort att jag kunnat ge ut min skiva fysiskt på vinyl.

Hvordan har du blitt påvirket av nedstengingen av samfunnet og Covid-19-tiltakene?

När det hela med nedstängning och restriktioner kom igång här i Finland så hade jag just påbörjat en turné som skulle föra mig från Finland till Sverige, Danmark, Tyskland och sedan Skottland. Jag hade flera turnéer och spelningar planerade från mars och ända fram till hösten och allt blev plötsligt avbokat eller framåtflyttat. Jag hade planerat ett år som skulle ha innehållit arbete med min musik, utan andra frilansarbeten, men så blev det helt tomt i kalendern. Som tur så är Finland ett bra land på så vis att man klarar sig trots att man blir arbetslös men förra året var definitivt ett år då jag började tänka om angående mitt liv och arbete inom kulturbranschen. Musiken blev kvar men jag har även börjat omutbilda mig och arbetar med annat.

Hvordan har du opplevd dette med livestreams og lavkapasitetskonserter?

När mina spelningar i våras blev avbokade eller framåt flyttade, så kom det även nya erbjudanden om live stream-spelningar. Det var spännande med en ny erfarenhet men jag märkte direkt att det inte är min grej. För mig är det viktigt att få vara i samma rum med publiken och känna av den stämningen som ständigt lever i rummet. Det känns helt overkligt att jag faktiskt fick möjligheten att spela live en gång i augusti. Det var en lågkapacitetspelning och det fungerade mycket bra. Sen har jag dock hittills inte tackat nej till streaming-gigs än, för det känns som om det ändå är värt att göra något istället för inga spelningar alls, men åh vad jag ser fram emot när det blir möjligt med riktiga spelningar igen!

Kan du til slutt velge fem sanger som har påvirket deg som tekstforfatter, komponist og musiker og si hva du har fått ut av låtene?

Det är så svårt att välja bland de låtar jag kommer att tänka på gällande de som påverkat mig som textförfattare, komponister och som musiker, men jag gör ett försök här.

Fem låtar som påverkat mig som textförfattare:

Bob Dylan: To Ramona (Another Side of Bob Dylan)

Bob Dylan som textförfattare är någon jag är glad över att jag började studera då när jag började skriva egna texter som tonåring. Jag har alltid haft en primär fokus på texten av en låt och haft svårt att gilla en annars vackert komponerad låt om texten inte känns bra för mig. «To Ramona» är en låt som jag spelat många gånger. Det är något speciellt med låtar där man talar direkt till någon.

Cat Power: Willie Deadwilder (Speaking for Trees DVD)

Cat Power är en av mina största influenser på många sätt. Det var så fint att få höra var «Willie» började (vad som sen blev en låt till «The Greatest»-albumet). Och det var i denna låt som jag första gången hörde M. Ward och blev frälst redan bara från att höra hans gitarrspel (han spelar gitarr på denna låt).

Bright Eyes: Lime Tree (Cassadaga)

Jag var i övrigt väldigt intresserad i Conor Obersts texter och strävade själv till att undvika att skriva sådana texter som jag hört förut. Det satte ribban väldigt högt och jag har sen dess försökt ge mig friheten att sätta ord på det jag känner utan att tänka på om det är originellt eller intressant nog på Oberst-nivån.

CocoRosie: Terrible Angels (La Maison de Mon Rêve)

CocoRosie är väldigt fascinerande för mig, inte bara textmässigt utan hela deras sound, skapande processer (undvika att lyssna på annan musik för att försöka slippa yttre påverkan) och deras fantastiska musikaliska samarbeten.

Tom Waits: Green Grass (Real Gone)

Det finns allt för mycket för mig att säga om Tom Waits påverkan på mig på alla sätt. Känner mig väldigt hemma i hans musik och uttryck. En av många saker jag kunde nämna om i bland annat den här låten, är att Waits har ett genialiskt sätt att säga att dagen blev till natt: «God took the stars and he tossed them, can’t tell the birds from the blossoms».

Fem låtar som påverkat mig som komponist:

M. Ward: End of Amnesia (End of Amnesia)

När jag upptäckte M. Ward så utvecklades mitt gitarrspel totalt och jag kände mig väldigt hemma i hans uttryck.

The White Stripes: I Fought Piranhas (The White Stripes)

The White Stripes var min räddning i tonåren: jag lärde mig spela gitarr genom att spela igenom The White Stripes-låtar och hittade bluesen tack vare dem.

Tom Waits: Blue Valentines (Blue Valentines)

Det finns alltför många låtar av Waits som påverkat mitt skapande, både textmässigt och gällande komposition.

Nina Simone: Plain Gold Ring (Little Girl Blue)

Nina Simone är ett geni som lyckas blanda jazz, blues och klassisk musik i sitt pianospel och kan uttrycka känsla i sin röst på ett sätt som få.

Cat Power: Kingsport Town (The Covers Record)

Det finns mycket att säga om den här versionen men framförallt känns det som om det jag uppskattar med den här låten är hur den i sin enkelhet ger så mycket frihet och möjlighet till ett starkt uttryck. Jag håller även med om att du får göra en låt din egen, vilket Chan gör fantastiskt varje gång hon gör en cover-version.

Fem låtar som influerat mig som musiker:

M. Ward: O’Brien (End of Amnesia)

Historien, rösten, gitarren och kvalitén på inspelningen… allt är bara underbart och något som påverkat mig mycket starkt.

The White Stripes: Cannon (The White Stripes)

Känslan och råheten är definitivt något som jag har med mig från The White Stripes.

Billie Holiday: You’ve Changed (Lady in Satin)

Jag känner mig väldigt hemma i Billie Holidays röst och sjunger hennes låtar ofta som tröst. Jag glömmer aldrig när jag efter en spelning blev jämförd med Billie Holiday, till vilket några konstaterade att jag lät mer som Lauren Bacall haha! Underbart.

Tom Waits: On a Foggy Night (Nighthawk’s at the Diner)

Omöjligt att välja en Tom Waits låt som påverkat mig som musiker men det här är en låt jag framfört live acapella flera gånger, precis som «Virginia Ave» och «Blue Valentine».