Søk Meny Lukk
Lukk
Av: Victor Josefsen Intervjuer 16. mai 2022

Division of Laura Lee: 20 år med livlig hardcore punk

– Jeg tror det var soundet og visse hookige refrenger. Det var som en eksplosjon i en hermetikkboks. Vi hadde også flyt og red på bølgen av svenske garasjeband som strømmet ut samtidig. Dessuten var vi veldig bevisste om å få alle i publikum til å føle seg ekstra velkomne og de som så oss om å spre ordet, forteller vokalist og gitarist Per Stålberg i Division of Laura Lee om «Black City», som opprinnelig ble sluppet på Burning Heart Records i 2002, et album som slo bra fra seg, og gis ut på ny i jubileumsutgave på Welfare Sounds.

Tekst: Jan-Olav Glette / Foto: Erik Toresson Hellqvist

Division of Laura Lee spiller på 20-årsjubileumet til Kampen Bistro i Oslo 21. mai. Special guests er Spielbergs. Kvartetten DOLL med opprinnelse i Värnersborg er dessuten aktuelle med den ferske EP-en «Last Light», utgitt av  Welfare Sounds, og en 20-årsjubileumsutgave av bandets gjennombruddsalbum «Black City», opprinnelig  utgitt av Burning Heart Records.

En collage av Division of Laura Lee sine 25 år som band.

Per og Håkan, når og hvordan oppdaget dere musikk og hva var det som gjorde dere så lidenskapelig til den?

Håkan: Jag hade en väldigt musikaliskt uppväxt, men tack vara ett det var dansband och Elvis som spelades var det inget jag la direkt märket till under mina första år. Det va först när jag som 8-åring upptäckte Kiss som allt ändrades. En helt ny värld öppnades och musiken blev direkt en central punkt i mitt liv. Band som Kiss & Iron Maiden satte färg på dagarna på ett helt nytt sätt. Jag lyssnade på musik jämt på stereon hemma, och när jag gick ut hade jag alltid min DD Walkman med mig.

Per: Jag är uppväxt i en stor familj, många syskon som spelade musik hemma hela tiden. Så musik har alltid funnits för mig. Men när jag verkligen förstod kraften i musik var i en källare i Vänersborg 1982, min kompis och hans äldre bror spelade upp Kiss «Alive!» för mig! Blev frälst på fem minuter! Samma dag fick jag höra Accept och Iron Maiden. Där och då visste jag vad jag ville göra i mitt liv!

Division of Laura Lee. Foto: Erik Toresson Hellqvist

Hvilken musikk var dere omgitt av under oppveksten?

Håkan: Innan jag fann mina egna influenser vad det mestadels svenska dansband med en liten del Elvis och Beatles.

Per: Innan jag hittade hårdrock så gillade jag Elvis, David Bowie och The Boopers. Ifrån dagen i källaren så var det metal, punk, hardcore, death metal, Grindcore m.m. som gällde fram till att jag var runt 16 då jag öpnade upp för allt möjligt dock mest alternativ musik.

Når begynte dere selv å synge og spille og hva fascinerte med den måten å uttrykke seg på?

Håkan: Jag satte mig bakom trummorna «på riktigt» först vid 16 års ålder. Mest på grund av att jag var uttråkad en vinter för det gick inte att åka skateboard och det fanns ett trumset tillgängligt som jag kunde låna. Led av en light variant av rastlöshet helt enkelt. Jag ställde upp trummorna på min kompis Daniels vind i hans hus och sen körde jag helt solo nästan varje dag i ett halvår… Hans föräldrar var supercoola, jag kunde komma förbi även när han inte va hemma bara för att gå upp på vinden och lira. Det måste låtit skit! Det som gjorde att jag fortsatte där i min ensamhet var att jag fick samma typ av adrenalinkick som när jag sketjade, ett annat sätt att jaga adrenalin.

Per: Jag började spela trummor tidigt, gitarr kom lite senare, kanske när jag var 11. Det var det enda sättet jag förstod hur man kunde uttrycka sig på! För mig kom det naturligt. Inte fascinerande alls bara nödvändigt.

Hvorfor ble det henholdsvis vokal, gitar og trommer på dere?

Håkan: För mig var det nog för att det va ett instrument som inte var så pilligt och man slapp tänka så mycket, det var bara att köra liksom och få utlopp för sin energi.

Per: Sångare tänkte jag inte bli, men vid något tillfälle så var det ingen annan som vågade, jag testade, det lät skit men kändes bra! Ace Frehley gjorde så att jag började spela gitarr.

Har dere noen favorittgitar, forsterker, trommesett, cymbal eller mikrofon. I såfall hvilken og hvorfor?

Per: Jag gillar elgitarrer med nya strängar och förstärkare med bra dist! 😆

«Black City» – Gatefold LP on Polluted Gold Vinyl (Remastered). Se de andre vinylutgavene her.

Deres ordentlige debutalbum «Black City» – CD-samlingen «At the Royal Club» kom allerede i 1999 – feirer 20 år nå, som dere markerer med en jubileumsutgave av albumet.

Vi kände att det var ett fint tema och en ursäkt för att få spela lite gig. Skivan var ju trots allt en milstolpe för oss som band. Den tog oss ut och upp på de lite större scenerna i Europa och USA. Det var också kul att ge den en proper vinylutgåva.

Ta oss med tilbake til den tiden. Hvordan var dere da som band og mennesker sammenlignet med i dag?

Vi var yngre, mer mottagliga för kritik och feedback. Vi hade nog inte riktigt en klar bild av hur vi ville presentera oss musikaliskt och lät skivan växa fram lite på chans. Alla ideer var goda och värda att testa. Vi var arbetslösa och önskade bara att få till en platta och dra på turné. Samtidigt fanns det slitningar inom bandet som vi behövde ta tag i, men som vi snarare förträngde för att kunna fokusera på inspelningen.

Hva var drivkraften bak den skiven?

Det var en egen satt deadline på ett halvår. Vi hade sagt att vi skulle få till ett skivkontrakt inom sex månader eller lägga ner och splittra bandet. Som tur är lyckades vi. Det musikaliska drivet fanns redan långt innan, och finns där än idag.

En yngre versjon av Division of Laura Lee. Foto: Pressebilde

Fortell om daværende line-up.

Henrik Röstberg, gitar, vokal og støy

Henrik var med och startade bandet 1997. Han är och var en samlare, oavsett om det gäller gitarrer, skor eller retroglasögon. Vi hade inte riktigt samma vision om vart bandet var på väg musikaliskt och Henrik lämnade bandet inte långt efter «Black City» gavs ut. Men han är fortfarande en stor del av sfären kring DOLL och vi älskar honom. Hans nya band, Omni of Halos, öppnade för oss på giget i Göteborg häromdagen. Check them out!

Per Stålberg, vokal, gitar, slidegitar, EBow, perkusjon 

Per var musikalisk motor under tiden för «Black City». Han var också ett socialt fenomen och den som knöt kontakter med Göteborgs alla indiemusiker. Skulle vilja påstå at Per redan då var ett geni. Älskade distortion och delay.

Jonas Gustafsson, vokal, bass, elektrisk piano, keyboard, piano, perkusjon 

Ganska blyg och tyst basist som alla verkade älska att ha omkring sig eftersom han var helt problemfri som människa. Tar musikaliskt mycket större plats numera, på gott och ont.

Håkan Johansson, trommer og perkusjon

Bandets businessman. Har alltid varit bandets fundament och admin. När det kommer till artwork och turnéplaner och kontakt med skivbolag så har han stenkoll. Dessutom helt unik som trummis, utan Håkan kan inte vi inte spela. Otroligt viktig för vårt sound.

Hvilken betydningen hadde byen Värnersborg og den lokale scenen der? Hva var det som gjorde at det kom bra musikk fra en så liten by? 

Scenen i Vänersborg växte fram ur tristess. Men också nån slags insikt i att det var möjligt att göra bra saker utanför 08-området. Eftersom det inte fanns mycket annat att göra så gick man på de spelningar som sattes upp och eftersom punk och hardcore har en tendens att förena människor så blev det ganska stort. Vi såg band från USA och tänkte att det där kan vi också göra. Men jag tror att det var människorna i rörelsen snarare än staden Vänersborg som hade störst betydelse. Eldsjälarna, som hade drivet. Vi är dock oerhört stolta över vår bakgrund och uppskattar verkligen att Vänersborg lät oss föra väsen och utvecklas kreativt.

Etter å ha vært del av D.I.Y.-hardcorescenen i Sverige i ett antall år både med DOLL og andre band som The Outstand valgte dere nå å signere med det den gang fremgangsrike og velrenommerte plateselskapet Burning Heart fra Örebro.

Burning Heart var rätt bolag eftersom de satsade på punkrock. De hade visat att de kunde breaka band i vår genre. Det var en fin tid för oss, man trodde på oss och vi hade fritt spelrum musikaliskt. Om vi gått till ett majorbolag hade vi nog droppats redan efter «Black City», men Burning Heart trodde på oss och stöttade. Synd att det sprack för dem, men ingen kan ta ifrån dem vad de gjorde för alternativmusik i Sverige och Europa.

«Black City»-albumet tok dere altså ut i verden til turnering i statene og i Europa. Hva var det som gjorde at den skiven slo så bra fra seg?

Per: Jag tror det var soundet och vissa hookiga refränger. Det var som en explosion i en konservburk. Vi hade också flyt och red på vågen av svenska garageband som strömmade ut samtidigt. Sedan var vi förstås väldigt måna om att få alla i publiken att känna sig extra välkomna och de som såg oss spred ordet.

Hvordan opplevde dere tiden med å være fulltidsmusiker på konstant reisefot?

Per: Till en början tyckte vi inte att det var något större problem. Vi fick till en god balans mellan succé och fiasko och kunde försörja oss hyfsat mellan svängarna. Men det blev tuffare när det kom barn in i bilden. Idag kan jag inte förstå hur vi orkade köra så många mil för att lira för 15 personer, och sedan sova på golvet hos någon punkare vi aldrig sett tidigare, men det var så det fungerade då. Man blev stryktålig.

Kalle Gustafsson Jerneholm og Don Alstherberg mikset og produserte skiven.

«Black City» är en mix av deras sound. Båda hade sitt ljudideal i sextio och sjuttitalsinspelningar, men kom från olika bakgrund. Don från punk och aggressiv hardcore och Kalle mer från synth och rock. De fick nog kämpa och kompromissa en del för att få ihop det, men det landade i något som inte hade gjorts tidigare i Sverige. De är båda otroligt bra.

Dere hadde også med noen dyktige gjester på albumet.

Johannes Persson, perkusjon

Johannes är en av Sveriges bästa reggaetrummisar. Jonas spelade med honom i tonåren och när vi behövde congas på «I Guess I’m Healed» så var det självklart att Johannes skulle lira in dom. Han spelade sedan en hel del percussion på skivan. Han är slagverkslärare i Vänersborg och spelar i Fablernas Värld, ett reggeaband på svenska som nyligen värvat Jonas som gitarrist.

Anders Danielsson, steelgitar

Anders är en buddy från Vänersborg som spelade i flera band och som tidigt hade dragit mot country. Han älskade Dead Moon och öl. Anders blev senare sångare i Sparks of Seven som var en slags fortsättning på Outstand, där också Don, Per och Tuomas var med. Anders borde egentligen blivit en rockstjärna, han hade allt, the skills, the look.

Tuomas Siirilä, keyboard

Tuomas var en av våra absolut bästa vänner. Han fanns alltid med oss, som gitarrist, chaufför, gitarrtekniker eller musikaliskt bollplank. Kanske den mest begåvade av oss från Vänersborg, men som så många konstnärer plågades han av sina demoner till den grad att han till slut lämnade denna värld. Nu spelar han Moog i kosmos med Lucifer. Vi saknar honom.

David S. Holloway tok omslagsfotografiet. Fortell om ham og bildet dere valgte å illustrere platen med.

Det var Shelby Cinca från Washington DC (kjent fra hardcorebandet Frodus, og fra andre band og prosjekter som Decahedron, Frantic Mantis, Mancake, Tanimura Midnight, The Black Sea, The Cassettes, The Jerks, The Travelers of Tyme, red anm.) som gjorde omslaget. Hans polare David Holloway var på den tiden frilansfotograf och tog bilden. Den passade känslan vi ville förmedla. David plåtade oss vid flera tillfällen senare när vi turnerade i USA och han är en god vän än idag. Han har gjort otroliga fotoreportage, bland annat infiltrerat högerextremister i Amerika och var en av pionjärerna inom selfies med kändisar, långt innan det fanns kamera i telefoner.

En yngre versjon av Division of Laura Lee Foto: Pressebilde

Bandet er dessuten mer aktive enn på lenge og slipper nå i vår også den nye EP-en «Last Light» med deres nåværende line-up bestående av Victor Lager (fra Alarma Man) foruten Håkan, Per og Jonas fra den opprinnelige besetningen.

EPn spelade vi in efter att «Apartment» floppat. Pandemin gjorde det omöjligt för oss att komma iväg och promota skivan och vi blev rastlösa. Vi började ses och testa lite nya ideer. Per gick med på att spela in och producera i studion han är med och driver, Welfare Sounds.

Hvorfor valget av EP-tittelen «Last Light»?

Alla texterna handlar om avslut i någon form. «Cap Comes Off» är till exempel skriven ur en näthatares perspektiv och slutar i tragedi vid vad som skulle kunna vara ett attentatsförsök. «City Sick» handlar om att lämna staden. «Ghost» är om rädsla för döden. «Last Light» skulle kunna vara det sista man uppfattar innan man upphör att existera. Det kan också vara det sista man hör av Division of Laura Lee, vi får se.

EP-en har også et coolt fotografi som illustrasjon. To personer i en lys stue en solfylt dag med revehoder.

Bilden är tagen av vår vän (och första amerikanska tour manager) Chris Mottalini. Han jobbar som professionell fotograf och detta var från början ett helt annat projekt av honom och stylisten Jeffrey W Miller. Vilka som gömmer sig bakom maskerna stannar hos dom. Vi ville jobba med någon av de som var med oss i början av vår karriär, så vi pratade både med Chris och David Holloway som har tagit bilderna till «Black City» och «Das Not Compute», men fastnade för just detta fotot av Chris. Omslaget ramar in sinnesstämningen vi befann oss i under perioden då vi skrev EPn. En typ av identitetskris även i en trygg miljö som sitt egna hem.

EP-en kommer i en lekker utgave på  gul vinyl og musikk bare på den ene siden. Fortell om denne utgaven.

För oss är inramningen minst lika viktig som musiken i sig. Vi pratar ofta att vi är ett sorts pågående konstprojekt där musiken finns i centrum typ. Vi lämnar inget åt slumpen, och med DOLL får vi chansen att leva ut våra ideer både musikaliskt och konstmässigt. Vi går ofta på känsla, men allt vi gör har ett syfte. Om det är en LP med musik på en sida, en Picture Disc, ett par hörlurar med en låt, eller en bok avgörs helt på vart musiken vill ta oss.

Hvordan har dere blitt påvirket av pandemien?

Som så många andra har vi inte kunnat spela för publik. Vi är inget band man ringer om man vill ha musik till en talkshow eller gala. Men vi har ju andra jobb så rent ekonomiskt har det varit ok. «Apartment» blev som sagt inte mycket med, men det var fint att kunna använda tiden till inspelning och annat kreativt arbete.

Hvordan synes dere at svenske myndigheter har skjøtt epidemien med sine tiltak for musikere og kunstnere i løpet av denne tiden?

Det är svårt att säga, visst är det bra att bidrag har betalats ut till artister och andra som lever på att underhålla inför publik, men hur det fördelas kan man säkert ha åsikter om. Det har varit nära katastrof för många. Jag känner lyckligtvis inte många som helt har fått överge sin passion. Min känsla är att det varit än mer ångestfyllt för konsertarrangörer och teatrar. Vi behöver ju dem än mer nu när vi skall ikapp igen.

Hvilka planer har bandet og bandmedlemmene i tiden fremover?

Vi hoppas på att spelningarna skall bli bra och att många lyssnar på vår musik. Vi kommer till Oslo inom kort och hoppas att alla norrmän är där. Längre fram kanske det blir en sväng söderut. Annars kör vi på och skapar mer musik.

Kan dere til slutt velge fem låter som var viktige for deres musikalske dannelse og fem nye låter som dere liker og si hva dere har fått ut av de her låtene?

Först, 5 viktiga låtar. Alla har på något vis inspirerat DOLL med sound, energi och attityd:

Fugazi – Waiting Room

Drive like Jehu – Here come the Rome Plows

Slayer – Angel of Death

Unwound – Laugh Track

Nine Inch Nails – March of the Pigs

Sedan lite nytt som vi gillar, egentligen av helt samma anledning som de gamla:

PLOSIVS – Broken Eyes

Jack White – Taking me Back

Rolling Blackouts Coastal Fever – Tidal River

Parquet Court – Walking at a Downtown Pace

Black Mountain – Echoes

Alla har en sak gemensamt, man hör gitarrer!!!

 

Division of Laura Lee – Apartment (Album, 2020)

Division Of Laura Lee – Das Not Compute (Album, 2003)

 

Se resten av utgivelsen på Division of Laura Lees bandcamp og discogs.

 

Sjekk også:

Division of Laura Lee – City Sick og We’ve Been Planning This for Years (Ferske spor uke 13/2022)

Division of Laura Lee – Curtains (Ferske spor uke 49/2020)

Division of Laura Lee – indie med hardcore-energi

Division of Laura Lee – Apartment (Ferske spor uke 33/2020)

 Mer Division of Laura Lee.

 

Sjekk også relaterte saker under.

 

Her kan du søke etter og låne musikk, bøker, tegneserier og noter i Deichmans katalog

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert.

Abonner

Oppgi din e-postadresse for å abonnere på dette nettstedet og motta varsler om nye innlegg via e-post.

Bli med blant 20 andre abonnenter