«Vi lägger ansiktena mot isen och ser ner»

I desember publiserte vi tekster skrevet av studenter ved Forfatterstudiet i Bø. Nå i januar kan du bli kjent med nok et talent. Les denne vakre vinterteksten, skrevet av Joanna Lundberg, student ved Skrivekunstakademiet i Bergen.

Tekst og foto: Joanna Lundberg

Under isen

Snön fortsätter att falla. Den faller som om den inte kan ta slut. Den faller som om världen inte är annat än en värld som faller. Träden blir till jättelika gestalter som lutar sig över oss. Allt täcks och göms bort. Skridskorna hänger i smala snören över mina axlar. När jag rör mig slår metallskenorna mot ryggen. Vi går mot sjön. Min syster går framför mig. Jag följer hennes spår, ser hur de långsamt glöms av snö.

Vi borstar drivorna från en bänk och sätter oss ner. Vi tar av oss vinterkängorna och snörar skridskorna. Vi reser oss och går ut på isen. Det är som att gå ut på en scen, men ingen ser oss. Metallen repar ytan. Jag gör en piruett. Hemma har jag en docka i ett skrin, jag vrider upp och när jag öppnar dansar hon, ingenting annat än kroppen som virvlar.

Jag ligger med ryggen mot isen och väntar på att världen ska sluta snurra. Jag känner det kalla mot huden, jag öppnar munnen, snö mot tungan. Det smakar ingenting. Jag vet inte längre om det är snö som faller mot min öppna mun, eller om det är jag som spottar frusna ord när jag gapar.

Jag reser mig upp, känner tyngden i fötterna.

– Lisbeth! ropar jag, men hon hör inte. En gestalt långt borta.

Jag rör mig över isen.

Jag ser hennes rygg, jag är nära nu, hon har åkt längre och längre ut.

– Kan fiskar frysa till is?

– Jag vet inte.

– Men kan de?

– Jag vet inte sa ja ju.

Lillasyster åker fortare, jag hinner nästan inte med, vi rusar över isen.

-Vi har åkt för långt ut, Lisbeth. Kom nu!

– Jo, men flickan då?

– Vilken flicka? Lillasyster svarar inte.

– Vilken flicka, Lisbeth?

– Hon som drunknade i somras. Tror du vi kan se henne därnere?

Mitt ute på sjön är isen en annan, den böjer sig under våra fötter. Lillasyster sitter på knä med händerna mot isen, sopar bort snö med blöta vantar.

– Se, säger hon.

Jag känner värmen från hennes hud. När vi andas blir vår andedräkt rök, som om vi andas frost.

Vi lägger ansiktena mot isen och ser ner. Isskiktet är klart, kanske är det tunnare här, vi ser sjöbottnen.

– Se, det ligger två flickor där!

Våra kroppar speglas i isen.

Som om vi ligger där under, min syster och jag, och ser upp mot den andra sidan.

Och när de reser sig, skakar snö från knäna och rör sig mot stranden, blir mindre och mindre tills de nästan inte syns, är det som om vi blir kvar där, under isen.

*

Bli kjent med forfatterstudent

Joanna Lundberg

Hvem er du?

Jag heter Joanna Lundberg och är student vid Skrivekunstakademiet i Bergen. Tidigare har jag studerat konst vid Kunstakademiet i Trondheim. Vid sidan av skrivandet arbetar jag med foto. Se gärna min tumblr-sida: http://joannalundberg.tumblr.com

Hvor er ditt favoritt-skrivested?

Jag skriver ofta när jag precis har vaknat eller sent på kvällen, och därför skriver jag helst hemifrån. Jag skriver också gärna på tåg, på resa, när jag är på väg någonstans. Det är som om rörelsen i en resa simulerar skrivandet, det att vara på väg, att sitta stilla och se hur något rör sig; orden på pappret och landskapet utanför tågfönstret.

Hva er det beste du har lest?

En författare som har betytt oerhört mycket för mig är Mare Kandre. Hennes språk och stämningen i hennes böcker, speciellt de tidiga; I ett annat land, Bebådelsen, Bübins unge, Det brinnande trädet och Aliide, Aliide. Det var länge sen jag läste henne, men nu har jag beställt hennes böcker och tänkte att jag skulle läsa henne på nytt.