«Himlen är blå och jag borde gå upp. Man borde alltid gå upp.»

Vi fortsetter suksessen med å publisere lovende forfatterstudenter. Dagens tekst er av Jenny Maria Svensson, student ved Forfatterstudiet i Tromsø.

Foto over: Erin Stoodley, Flickr.

Beröring, tidigt 00-tal

En säng, i en lägenhet, i Stockholms innerstad. Sängen är min pojkväns, och han sover ännu brevid mig. Det är tidig sommar, tidigt 2000-tal och antingen har jag just, eller ska just, gå ut gymnasiet. Jag har inte fyllt tjugo år ännu, men jag har hunnit vara tillsammans med den unga sovande mannen i lite mer än tre år. Fönstret ovanför sängen är öppet, jag kan höra ljuden från innergården; porten som gnisslar, dörrar som öppnas och smäller igen, barn som leker i skrikande förtjusning. Frikyrkokören som varje söndagsmorgon övar i bostadsrättsföreningens lokaler måste ha lämnat ett fönster öppet. Sommaren har knappt kommit igång, några av barnen är så små att de har glömt utomhuslekarna de lekte i fjol, allting är nytt en gång till. Bakom detta är ljudet av staden, trafiken bildar en dov ljudmatta som ger en känsla av att det finns liv och rörelse bortom mitt liv och mina rörelser. Det transporteras och förflyttas medan jag ligger här majljuset, och försöker bestämma mig om jag ska fortsätta upp mot vakenheten eller gå tillbaka ner i sömnen en stund till. Fast jag har övernattat många gånger i den här sängen, är ljuden av staden fortfarande exotiska. Jag växte upp i en villaförort, längst in på en liten återvändsgata, vid kanten av skogen och elljusspåren. Få bilar passerade, om det kom ljud från lekande barn så var det jag själv och min bästis i grannhuset som åstadkom dem. De enda gångerna jag vaknade till ljudet av samhälle i rörelse var vid de få tillfällen familjen var utomlands och bodde på hotell. Nu som nästan vuxen betyder stadsljuden fortfarande resa, äventyr och ledighet. Min pojkväns säng är hög, och fönstret är placerat lågt på väggen. Jag ligger innerst och jag ligger på rygg, min vänstra arm snuddar nästan fönsterbrädan. Himlen är blå och jag borde gå upp. Man borde alltid gå upp. Det är så mycket man kan göra när man är knappt tjugo år och vaknar mitt inne i staden en solig söndag. Jag kan bara inte komma på vad det skulle vara. Rummet är litet och varmt, solen ligger på genom rutan, men de små vindilarna som letar sig in genom den öppna fönsterspringan är ännu svala. Mina armar vilar på täcket och vinden letar sig upp längs min underarm och får de små fina hårstråna att röra sig. Det blir en lätt beröring som drar över huden och försvinner. Så blir det varmt igen innan nästa lilla drag av kylig närhet sveper förbi. Vindilarna letar sig in i rummet oregelbundet, jag tar mig i att ligga och vänta på dem, efter en stund längta. Huden pirrar välkomnande och varje pust av vind lämnar en förväntan.

Jag och den sovande unga mannen hade levt tillsammans genom våra tonår utifrån tonåringars förstånd och förmåga. Vi gjorde aldrig varandra illa, inte mer än på det vis de som är förälskade för första gången oundvikligen gör varandra illa på. När man är sexton år vet man inte vad man vill eller var man ska. Det vet man inte när man är tjugo år heller, kanske får man aldrig veta det. Men undan för undan kommer man längre bort från den trevande sextonåringen och närmare den vuxna kvinna, eller man, som man har en förväntning om att bli. Allt mindre vill man kännas vid den taffliga sextonåringen. Att somna och vakna brevid den enda som, förutom en själv, bär vittnesbörd om tonåringens försök blir mer och mer problematiskt. Den sovande unga mannen ligger mer och mer i vägen för henne, som ska sluta treva.

Den unga mannen sover fortfarande, för mig har det blivit försent att vända tillbaka till sömnen. Om en stund ska jag väcka honom, om en stund ska jag föreslå frukost, om en stund ska jag föreslå att vi går ut. Vi ska ännu somna och vakna brevid varandra många gånger till. Ett litet tag till ska jag ligga här och vara nästan tjugo år, lyssna på staden och låta små svala vindilar flytta tunna fjuniga hår och sända varma frysningar över huden. Jag har varit tillsammans med den sovande unga mannen i drygt tre år, fönstret står öppet och jag tror att jag nu har förstått vad sensualitet är.

Jenny Maria Svensson

Mine litterære inspirasjonskilder:

Foto: Marius Fiskum

Selma Lagerlöf, Alice Munroe, Astrid Lindgren, Jonas Gardell, Tage Danielsson. Bland andra. En del på grund av deras berättande och de språkliga läsarupplevelser de ger, andra för att de har eller hade viktiga projekt och kamper som de fört genom sina författarskap. Några få lyckas kombinera bägge delar, det är imponerande och avundsvärt.

Mitt favorittskrivested:

Jag känner efter vad som passar för dagen och byter som regel plats varje dag. I stort sett ruljerar det mellan min kontorplats på Rådstua Teaterhus, Tromsø Bibliotek, en av barstolarna vid köksbänken eller saccosäcken. Någon enstaka gång i sängen (om jag är ensam hemma – det kan lätt se ut som att man inte jobbar särskilt hårt om man ligger nerkrupen under täcket, och det vill jag inte bli beskylld för).

Mitt sterkeste bibliotekminne:

Det måste vara någon av de första gångerna jag var på Huddingebiblioteket som liten, och förstod att man fick ta med sig precis vilka böcker man ville hem. De gånger då jag skamfylld insåg att jag glömt lämna tillbaka böckerna i tid sitter också starkt i.